2021

Bättre sent än aldrig är en passande inledning när årets Jasminepris ska delas ut.

Årets pristagare har under många år, och med en beundransvärd fingertoppskänsla, kritiserat den förljugenhet och det egenintresset som driver de som säger sig värna om sexarbetares väl och ve. Trots att han har blivit både ignorerad, nedtystad och påhoppad så har han envist fortsatt sitt arbete och varit en sanningssägare i ett debattklimat fyllt med lögner.

Hans bok Den kidnappade sanningen – Myten om den gigantiska sextraffickingen (2012) borde finnas på varje högskola och universitet som har någon slags ambition att tillhandahålla nyanserad och faktabaserad kunskap om människohandel och politiken bakom rådande diskurs.

Detta erkännande borde ha kommit långt tidigare, vi kan bara ursäkta oss med att vi har haft en del att stå i.

Om Jasminepriset

Jasminpriset instiftades 2013 till minne av vår vän, kollega och styrelsemedlem Eva-Marre Kullander Smith, som hette Petite Jasmine när hon arbetade, som i juli 2013 mördades av mannen som hon sedan flera år låg i en vårdnadstvist med. En vårdnadstvist som startade som en följd av att Västerås socialtjänst genomförde ett omhändertagande av Eva-Marrees barn baserat på fördomar och moraliska värderingar istället för socialtjänstlagen och direktiv från Socialstyrelsen. Detta var början på en lång rad myndighetsövergrepp som Västerås kommun ännu inte har tagit ansvar för. I sin sökan efter rättvisa hamnade hon så småningom hos oss. Hon sa ofta: Även om inte jag får tillbaks mina barn så ska det inte få hända en enda sexarbetare till. Det blev drivkraften för hennes aktivism. En längre text om vad som hände kommer på hemsidan. Vi rekommenderar också alla att läsa Eva-Marrees mamma, Zenitha Smith Westbergs blogg som du hittar här.

Eva-Marree Kullander Smith

Från början blev Jasminepriset ett sätt att hantera Eva-Marres död för många av oss i Rose Alliance, och för att bidra till en ökad medvetenhet om den diskrimineringn sexarbetare systematiskt utsätts för. Men med åren har vi kommit fram till att priset främst ska finnas för att fira henne och hennes liv. Därför vill vi berätta lite mer om Eva-Marree, eller E-M som hon ibland kallades internt.

Trots allt det som pågick i hennes liv orkade hon ändå bry sig om andra och njuta av livet. Särskilt hennes förmåga att mitt i det helvete hon gick igenom, och med den ständiga saknaden av barnen närvarande, så lyckades hon ändå finna utrymme att för en kort stund tillåta sig att känna lycka, skratta åt fåniga skämt och glädjas åt småsaker. Det är en ovanlig, men himla hälsosam, egenskap och förmodligen en av anledningarna till att hon orkade kämpa så länge. En annan var att hon var envis som få, fick hon inte det svar hon ville ha fick hon en rynka mellan ögonbrynen och förklarade återigen, långsammare den här gången, varför hon hade rätt. Samma rynka dök upp om hon inte fick mat i samma sekund som hon blev hungrig, hon var liten och smal och med metabolism som en kolibri. Det gick bara sekunder mellan att en glad E-M sa "jag börjar nog bli hungrig" till att hon förvandlats till ett litet monster som morrade "FEEEEEEED MEEEEEE!"

Hon var ganska klumpig, stundtals förbluffande naiv som när hela reskassan för AIDS-konferensen i Washington gick åt till "taxin" från flygplatsen, och ibland märkligt moraliserande: "Det måste verkligen vara förnedrande att jobba i ett sånt där fönster och inte kunna välja kunder." Men en kort sekund, och en ilsken blick från en kollega, senare så stannade hon abrupt och sa: Men vad sa jag? Nu tänkte jag nog lite fel. Hon var, kort och gott, mänsklig precis som vi andra. Hon var också en väldigt god vän till de få hon verkligen litade på, och sen var hon faktiskt väldigt ovanligt snäll.

Att kämpa för att någon form av rättvisa ska skippas har varit självklart hela tiden. Men ibland önskar vi att vi kunde lägga mer tid på att minnas Eva-Marree när hon levde, istället för att prata om hennes död. Därför har vi valt att sakta förflytta fokuset så vi kan börja minnas, och prata om, den tid vi faktiskt fick med E-M, galna upptåg, viktiga händelser och massa ganska vanliga, men himla fina, minnen.

2020

Inget Jasminepris delades ut detta år.

2019

Inget Jasminepris delades ut detta år.

2018 - Zenitha Smith Westberg

En av de vanligaste frågorna man får som sexarbetsaktivist är: Hur skulle du känna om din dotter blev sexarbetare? Frågan anses oftast vara retorisk, och ingen är egentligen särskilt intresserad av att höra vad sexarbetares föräldrar verkligen känner, då frågan egentligen handlar om något helt annat: Idén om att ingen vill föreställa sig att vara förälder till en sexarbetare, inte ens sexarbetarna själva.

Årets Jasminepristagare gavs inte en sekund till eftertanke när hennes dotter Eva-Marree mördades för 5 år sedan. Löpsedlarna var överallt, journalister ringde, kända och okända människor krävde hennes uppmärksamhet. Hon själv fokuserade enbart på det löfte hon hade gett sin dotter några veckor tidigare – ”Lova att berätta min historia när han mördat mig.” Det skulle ta fem år innan hon lyckades infria sitt löfte. Fem år av nedlåtande och respektlöst bemötande från berörda myndigheter, hatkampanjer på social media och anklagelser om att hon försökte profitera på sin dotters död. Fem års kamp i ett land där myndigheters maktmissbruk mörkläggs för att skydda framgångssagan om sexköpslagen. Fem långa år, och hon förtjänar ett pris för vartenda ett av de åren. Men det är inte därför Zenitha Smith Westberg är utsedd till årets Jasminepristagare.

Mitt i sin egen ofattbara sorg såg Zenitha Smith Westberg till att vi förstod att den acceptans hon visat sin dotter, även omfattade Eva-Marrees kollegor i Rose Alliance. Hon såg vår sorg, tillät den ta en självklar plats, och gav oss därmed rätten att sörja Eva-Marree utan att samtidigt be om ursäkt för vår existens. Det gjorde det något lättare. Det är nämligen svårt att få ro att sörja när man helst inte ska existera. Den generositet och kärlek hon visade oss förtjänar sannerligen ett pris, men inte heller det är anledningen till att årets val var det enklaste vi någonsin gjort.

2017 - Lillian Andersson och Jens Rydström

I ett samhällsklimat där sexarbete beskrivs vara så problematiskt att det måste utplånas helt, ses ofta inskränkningar av sexarbetares rättigheter och sociala kapital som nödvändiga, eller till och med som oundvikliga. Eventuella protester från sexarbetare ignoreras då vårt politiska arbete beskrivs som utfört av en priviligierad minoritet.

Sexköpslagens offernarrativ förvandlar sexarbetares autonomi och sexuella integritet till något som sexarbetare anses oförmögna att fatta rationella beslut kring själva, och de fyller egentligen bara en funktion som statliga skyddsvärden som inte längre tycks ha något med oss att göra.

I en kontext där våra meningsmotståndare systematiskt tystar våra röster och dessutom aktivt försöker framställa vår kamp som onödig, oväsentlig och ovärdig är det relativt enkelt att ignorera vår existens.

Årets Jasminepris går till Lillian Andersson och Jens Rydström för att de tillsammans ser till att vi inte bara har en framtid, utan även en stolt historia. Lillians enastående arkiv, som är ett resultat av samma passionerade envishet som har inspirerat aktivister i decennier, får nytt liv tack vare Jens varsamma och respektfulla hantering. Äntligen behandlas vår kamp för mänskliga rättigheter som en legitim rörelse full av hjältar, mirakel och ovärderliga minnen. Lillians arkiv blir en skattkammare som gör oss alla rikare och som vi tar med oss in i framtiden för att säkra att våra röster inte tystas och att mångfalden av våra erfarenheter aldrig går att utplåna.

2016

Inget Jasminepris delades ut detta år.

2015 - Petra Östergren och Hiv-Sverige

Årets Jasminepris tilldelas Petra Östergren och Hiv-Sverige som har mer gemensamt än man kan tro då de delar vissa unika egenskaper som gör dem till den svenska sexarbetsrörelsen viktigaste allierade.

När Petra Östergren fann sin egen röst i debatten kunde ingen tysta henne, oavsett vilka konsekvenser det medförde för henne personligen. Idag är hennes röst starkare och klarare än någonsin och hörs över hela planeten. Petra har gång på gång visat att hon aldrig backar, inte ens när alla andra har gett upp. Då står hon kvar sida vid sida med de som egentligen äger frågan och ser till att sexarbetares röster blir hörda, och förstår att det innebär att stundtals tystna själv. Att aldrig glömma vad som är viktigt kräver en unik styrka och ett alldeles särskilt sorts mod. Det är en styrka som hämtas från en övertygelse om att evidens, inte ideologi, är det som bäst skyddar sexarbetares rättigheter. Det är ett mod som innebär att kompromisser blir otänkbara eftersom rättighetsperspektivet är för viktigt för att någonsin förhandlas bort.

Det gör att Petra Östergren, tillsammans med Hiv-Sverige, är de vi lutar oss mot när vi inte orkar själva. För vi vet att de står kvar tills vi funnit vår styrka igen. Om våra röster tillfälligt tystnar försöker de aldrig ta vår plats, de går bara och hämtar en megafon.

När Hiv-Sverige inledde sitt samarbete med Rose Alliance fanns det aldrig ett uns av tveksamhet, och omgivningens åsikter och fördomar ledde bara till ett ännu större engagemang för det gemensamma rättighetsarbetet. Idag har Hiv-Sverige en alldeles egen plats i rörelsen för sexarbetares rättigheter genom att våga följa internationella rekommendationer, lyssna på sexarbetare och ta ställning mot kriminaliseringen av sexarbetares kunder. Att vara obekväm och kontroversiell när ingen annan vågar kräver en unik styrka och ett alldeles särskilt sorts mod. Det är en styrka som hämtas från en övertygelse om att evidens, inte ideologi, är det som bäst skyddar sexarbetares rättigheter. Det är ett mod som innebär att kompromisser blir otänkbara eftersom rättighetsperspektivet är för viktigt för att någonsin förhandlas bort.

Det gör att Hiv-Sverige, tillsammans med Petra Östergren, är de vi lutar oss mot när vi inte orkar själva. För vi vet att de står kvar tills vi funnit vår styrka igen. Om våra röster tillfälligt tystnar försöker de aldrig ta vår plats, de går bara och hämtar en megafon.



2014 - Fredrick Federley

Trots politiska påtryckningar har Fredrick Federley hållit fast vid sin kritik mot sexköpslagen och ständigt ifrågasatt när moraliska antaganden har framställts som evidens. Han har outtröttligt argumenterat för att sexarbetare ska inkluderas i samhällsdebatten och för en rättighetsbaserad politik i linje med UNAIDS och Världshälsoorganisationens riktlinjer.

Fredrick Federley tilldelas årets Jasminepris därför att han är klok, medmänsklig, modig och ansvarsfull. Fredrick är klok nog att förstå att även människor som antas avsky sitt arbete har rätt att tala i egen sak, medmänsklig nog att lyssna på sexarbetares mångfald av upplevelser utan att diskvalificera någons som mindre trovärdig, modig nog att ifrågasätta en statlig utredning som framhäver ett ökat socialt stigma som någonting positivt och ansvarsfull nog att kritisera en lagstiftning genom att belysa att dess främsta normgivande effekter är en avhumanisering av sexarbetare och en ökad acceptans för strukturell diskriminering. Detta gör Fredrick Federley till en unik och nödvändig röst i en politisk debatt som annars präglas av okunnighet, arrogans och fördomar.

em2.jpg